Trosundervisning del 4

Nu är vi framme vid fjärde delen i min serie om trosundervisning. Läs gärna de andra delarna först.

Dagens tema berör inte trosundervisning per se utan handlar om den bredare karismatiska kultur som trosrörelsen är en del av. I diagrammet har jag kallat det karismatiska add-ons.

Det första liturgiska tillägget är holy laughter med syskon. Förstå mig rätt här. Skratt, gråt, falla i anden und so weiter är inga problem. Men sätt det inte i system. Den enkla sanningen är att det finns inget bibliskt stöd för en lära om detta. Det finns bibliska exempel på andliga reaktioner av utagerande slag (som kronprins Haakon skulle uttryckt det). Pingstdagens druckna lärjungar t.ex. Men vinden blåser dit den vill - inte dit predikanten vill.

I ena stunden förklarar mötesledaren att vi inte fokuserar på upplevelser, för att i nästa ögonblick ge order om att röja undan alla stolar och ställa en catcher bakom varje förbönssökande. Stackars oss karismatiker. Kraften är till för att göra under - inte underliga saker.

Men samtidigt får vi inte glömma att det är bättre att det kokar över än att det inte kokar alls. (Var det Lewi Pethrus som sa det?) Och personligen gillar jag möten som kokar - problemet är när det är köttsoppa i grytan.

En kusin till dessa upplevelser är groaning and travailing, ett slags tungotal av andra graden. Detta är jag inte främmande för om vi talar om innerlig bön, engagerad bön, ett passionerat rop till Gud. Gud är inte döv men Han är heller inte nervös! Bön med suck och rop är vanliga i bibeln. Exakt hur det lät vet vi emellertid inte.

Men om vi talar om krigstungor backar jag ut. Det bibliska stödet för att kriga i andevärlden är minimalt. Undervisningen om krigstungor - riktade ut i andevärlden - är kopplad till den troendes auktoritet. Det kan betyda att tala ut befallningar mot djävulen, d.v.s. kasta ner andefurstar, eller att ge andeledda instruktioner till änglarna i tungor. Istället för att Gud ger sina änglar befallning är det alltså de troende som (ledda av den Helige Ande) ger änglarna befallning.

Jag tror att Ordet är Andens svärd. Men det Ordet är evangeliet. Ordet om korset. Predikan av de goda nyheterna. Visst ska vi kasta ut demoner, men föra krig mot andefursten över Javan... tveksamt. Jag vet inte hur den Helige Ande leder dig att be men jag tror inte att det är sunt att bygga en lära på sina erfarenheter.

Andra delar i karismatiskkristen undervisning som jag menar har svagt bibliskt stöd är t.ex. "uppryckandet", "tiondet bara till den lokala församlingen" och att "en församling måste bygga på en vision".

Jag tror inte på en vredesdom över Guds barn. Jag tror på givande av förstlingsfrukten. Jag tror att visioner är viktigt. Men var står det att tiondet tillhör din lokala församling? Var står det att församlingen ska ryckas upp före den sjuåriga vedermödan? Var står det att en apostolisk pastors vision ska leda församlingens arbete?

Jag tror visst att en apostolisk modell kan ge goda resultat. Saker blir gjorda. Mindre tjafs helt enkelt. Jag tror att Gud kallar ledare. Jag tror inte på demokrati in absurdum. Men det bibliska stödet för att alla församlingar måste ha en vision i tre punkter på en tavla i foajén är tunt. Och vi bör rannsaka oss själva i vilken utsträckning dagens församlingsmodeller bara är en kopia av affärsvärlden. Precis som frikyrkans folkrörelsemodeller var en spegelbild av arbetarrörelsens. Vi tänker som vår omgivning - och det är inte nödvändigtvis fel. Problemet är att vi alltid prompt måste bygga ett så kallat bibliskt försvar för just vår kulturella modell.

Samma sak gäller tiondet till den lokala församlingen. Det är ofta en bra princip - medlemmarna tar gemensamt ansvar för sina gemensamma åtaganden. Men det bibliska försvaret för tionde bör ske med argument som handlar om just ömsesidigt ansvarstagande. Men istället bygger vi upp en lära som säger att du måste ge tionde till din kyrka eftersom tiondet kom före lagen och eftersom Malakis förrådshus är församlingen. Det håller inte.

I morgon tänker jag dela mina tankar om framtiden.